konferens/föreläsning om autism

I går var jag på en konferens/föreläsning om autism och det var en av några i en serie som har varit. Frågan är vad gör jag längst fram med en mikrofon i handen?

Framför mig finns anhöriga till diagnostiserade barn, kuratorer och psykologer.
Jag blev inbjuden efter min medverkan i dt.se och berätta hur det var för mig och hur jag upplevde det.
Senast jag stod inför en lite större grupp och pratade var nog i årskurs 7 och det gick inget vidare vilket gjorde man inte var så sugen att göra det fler gånger. Men av någon konstig anledning tackade jag ja denna gång.

Då var bara frågan vad ska man säga, ingen aning faktiskt så jag åkte dit oförberedd. Hade haft ett läkarbesök några timmar tidigare och det hade upptagit mina tankar och det dränerade mig på energi vilket inte är bra uppladdning.

Jag hade med lätthet kunnat ge vården en känga efter alla missar, långa väntetider och utebliven hjälp men det vet garanterat redan alla som var i rummet redan av egen erfarenhet och det skulle kanske inte ge varken mig eller dom något så jag var snäll i mina ord men nämnde ändå att det inte går fort och man är beroende av en som strider för en.

Det svårt att säga hur det var i skolan. Jag har alltid trott alla har haft det som jag så det har inte varit så konstigt om än jag tyckt människor har varit riktigt konstiga! Jag hade önskat jag kunnat ge några kloka ord men det är inte lätt ställa sig där och tala.
Borde kanske ha sagt någon fördel med autism innan jag lämnade micken så dom fick det som avslut men inte lätt så ovan jag är.

Hade också önskat jag själv viste mer om mina problem så jag skulle kunnat förklarat mer till mig själv men tids nog, går inte ha bråttom när sjukvården är inblandad.

Hur det gick med att prata vet jag inte men jag varken kräktes på scenen eller svimmade. Däremot grät två damer i publiken. Kanske säkrast placera mig bakom en kamera!

konferens