Autism

Tro mig det krävs mycket för att kunna ställa sig på torget och dra ner byxorna inför alla! Men nu är det gjort och det är bara att överleva nu!

http://www.dt.se/dalarna/mora/patrik-hansson-lever-med-autism-bara-att-acceptera

Patrik Hansson, 48 år, har hela sitt liv levt med autism.

Diagnosen fick han dock för endast tre år sedan.

– Jag var väl inte så munter efter det, kan man säga. Det blir en störtdykning mentalt. Man tycker inte livet är roligt längre.

De som känner Patrik, som ursprungligen kommer från Västerbotten men bor i Mora, känner honom möjligtvis som naturfotografen som i timmar kan vänta på att en korsspindel ska lägga sina ägg, att en fågel ska dyka upp eller som ägnade en sommar åt att fota humlor.Han har även en fotostudio i Vinäs där han experimenterar med foto, allt mellan barn-, porträtt-, produktfoton och hundar.

Utanför huset har han det han själv kallar en pensionärskuvös, som i själva verket är ett fjärilshotell av nät, där han bedriver uppfödning.

– Du kommer i otakt, påpekar Patrik. Det har varit en dålig sommar och endast två fjärilar är kvar. De lägger bara ägg under solsken.

Hans intresse kring fjärilar började med att han fotade dem i naturen. Han har tidigare ställt ut sina fotografier i kulturhuset i Mora.

– Naturen är en förlåtande miljö för mig. Det händer inte mycket där. En älg går förbi, en kvist knakar. På stan är det ständigt bilar, folk och cyklister i rörelse.

Fullt så många vet nog inte att Patrik för tio år sedan gick till akuten och sökte hjälp. Hela sitt liv hade han blivit oförklarligt trött och hans välmående gick i ständiga vågor.

Kroppsliga funktioner försvann, synen blev sämre och han hade svårt att höra.

– Det gick inte att beskriva med ord. Jag behöver inte sova, men hjärnan slutar funka, man kan inte processa mer. Man tappar allt. Jag utgick från att jag var manodepressiv, men det var jag ju inte, säger Patrik.

Det skulle dock dröja flera år innan den rätta diagnosen ställdes. När han fick veta att han var autistisk var det både en lättnad och en katastrof.

– Vet jag vad felet är, då kan jag fixa det. Men det här kan man aldrig fixa. Det är bara att acceptera läget, säger Patrik Hansson.

Men att acceptera läget är lättare sagt än gjort. Till en början slog han dövörat till:

– Problemet med mig är att jag hela tiden kompenserar. Utåt syntes det inte så mycket. Men i mitt inre blev det snabbt kaos. Det har varit en nackdel. Annars hade man kanske upptäckt det tidigare.

Enkla uppdrag som att bara besöka en butik är för Patrik en pärs. Men han har också en förmåga att fokusera som är en utmärkt kvalité om han vill åstadkomma något som kräver tid och tålamod.

Annars upplever han ständigt en vardag där hans hjärna inte kan sortera alla intryck. Han beskriver det som om han har en tratt i pannan som slukar hela omvärlden.

Därför undviker han att besöka staden under en löningshelg. Likaså försöker han uträtta sina ärenden så snabbt som möjligt. Att bara ringa till DT krävde en kraftansträngning.

– Det tar mycket energi och kraft att dölja problemet. Att planera min vardag. Att ständigt spela ett spel. Men jag borde inte behöva det. Jag vill bara vara, och själv acceptera det, säger Patrik.

Han vill berätta sin historia då han upplever många fördomar kring autism.

– När folk hör autism tänker de på en person som sitter och räknar tändstickor. Det är den bilden allmänheten har. Jag är inte ens bra på siffror. Men jag har ett utmärkt bildsinne, säger Patrik.

Likaså vill han att andra inte ska upprepa hans misstag och vänta så länge med att söka hjälp:

– Förr eller senare måste man göra det ändå. Det går inte i längden. Nu har jag massa år av elände och lidande bakom mig. I gymnasiet skolkade jag nästan hela tiden för att jag inte orkade med skolgången.

I samband med hans behandling har man kartlagt hans styrkor respektive svagheter. Detta har resulterat i en personlig instruktionsbok då autism är väldigt individuellt. Tidig hjälp är viktig och gör skillnad, påpekar Patrik, som ser hoppfullt på framtiden:

– Min förhoppning är att jag får ett liv. Att jag får min vardag att funka. Man måste ju göra något. Det har varit en lång resa men nu får jag den hjälp jag behöver med vården. Det blir bättre och bättre.

I Mora fann han också sin sambo.

– Jag hittade henne på en parkering, säger han skämtsamt, och fortsätter:

– Jag är faktiskt ganska social. Hamnar jag i rätt nivå när det kommer till energin med en annan person går det bra. Är det rätt människa går det ännu bättre.